Attans otta vilka krafter jag må använda mig av för att resa mig ur sängen, till vilken nytta, till vilken nytta, muttrade mormor. Ve och fasa och må mig herren hämta så jag slipper denna ensamhet, viskade mormors läppar. Om jag bara kunde få träffa Marraj igen. Mormor saknade Marraj. Marraj hade glömt bort mormor. Marraj skulle bara ut och leva livet en stund. Mitt på dagen. Marraj träffade livet. Marraj glömde mormor. Mormor tittade ut genom fönstren. Letade efter Marraj. Marraj var icke längre där. Mormor satt en stund på golvet vid brevinkastet varje förmiddag och väntade på ett tecken från Marraj. Att Marraj levde. Att Marraj verkligen fanns. Att Marraj var sann. Andra sa till mormor att hon borde glömma Marraj. Marraj var som en fågel i bur, en fågel i bur som råkat flyga ut, genom en smal öppning, i mormors hus, vid mormors fönsterglas. En liten burfågel klarar sig igge upprepar igge ute i frihet. Så sa dom. Just så sa dom. Mormor lyssnade icke. Men mormor hörde vad dom sa. Marraj var en fågel, utan bur, som inte råkat flyga ut, utan valt att lämna, ensam liten, fågel lilla, sann min vän, sjung din sång, använd dina vingar, ensam fågel, frihet i vingar, flyg lilla vän, flyg Marraj, flyg nu Marraj, sjöng mormor undertiden hon stirrade sig sömnig på brevinkastet.
